I senaste numret av vänstertidningen Flamman kan man läsa en artikel om radikaliseringen av politiken i Nederländerna sedan landet röstade nej till EU:s föreslagna konstitution. Det påstås att den holländska vänstern vunnit stort och är på frammarsch. Är man okunnig om nederländsk politik är det lätt att av artikeln tro att "vänsterpolitik" betyder detsamma där som här i Sverige. Så är det inte.

Eftersom jag bott i Nederländerna i många år, har många nära vänner där, förstår språket och följer dess inrikespolitik, vill jag hävda att det finns två avgörande skillnader mellan vänstern där och här. I Nederländerna är vänstern mer "anarkistiskt" radikal (exempelvis vad gäller dödshjälp, narkotikapolitik, homokamp, sexarbete, etcetera) medan den svenska vänstern är mer värdekonservativ (puritansk sexualmoral, nolltolerans mot droger, systembolag, nej till dödshjälp, etcetera). Till detta kommer att vänstern i Nederländerna är i opposition medan vänstern här i Sverige faktiskt är en del av etablissemanget.

I artikeln nämns inget om den frihetliga politik som Socialistische Partij bedriver, och som många holländare tycker mycket om. Denna frihetspolitik har mycket lite gemensamt med den politik som bedrivs av svenska vänsterpartier. För svenskar i allmänhet är det svårt att förstå att sådant som rätten att röka marijuana och leva öppet som homosexuell för holländare är nästan lika viktiga friheter som rätten till fri abort eller rätten att ansluta sig till ett fackförbund. Oerhört många holländare röstade nej till konstitutionen just för att försvara dessa friheter från mer värdekonservativa EU-länder som Sverige och Polen.

It has been a while since I posted anything on my website. I blame some continuous technical errors on my previous server for this. Furthermore, the designed template I used earlier was not as easy to work with as I had first hoped. My regular visitors will remember that I changed design only three months ago, and that I at the time wrote in favour of the new look, believing that it would simplify things. Well, I was wrong, and about two weeks ago I got bored with the many large-and-difficult-to-download images that made my home page slow and ugly to many of my visitors. So I decided to shift to a very old-fashioned and simple website—and here it is! After spending quite some time planning, writing, and programming a new template—this time I did it all by myself—I am ready to launch it. As I do this, I also move to a new server and web hosting company, which means that much of the technology is new to me and might cause some teething troubles.

Dagens Nyheter skriver idag på ledarplats att pastor Åke Green bör frias av Högsta domstolen när hans fall avgörs på onsdag. Jag delar helt uppfattningen att yttrandefriheten måste värnas och att detta är viktigare än att skona olika grupper från verbala kränkningar. Det finns dock ett problem med DN:s ledarartikel, nämligen när de skriver att "dumheter av det slag pastor Green kläckt ur sig bekämpas bäst i en offentlig debatt." Det är inte så att jag tycker de har fel i sak, men det luktar lite illa med tanke på att samma tidning förfäktat rakt motsatt åsikt när det gällt andra folkgrupper, och dessutom aldrig visat någon verklig ambition att försvara homosexuella. För att vara trovärdiga bör därför DN och andra liberala tidningar i framtiden markera tydligare var man står när homosexuella blir systematiskt utsatta för kränkningar, hot och diskriminering. Det skapar inget förtroende att värna yttrandefriheten när homosexuella kränks, men ropa efter hårda tag och nolltolerans när andra grupper drabbas.

På Motvallsbloggen fortsätter debatten om kommunism kontra nazism. Jag har under dagen följt meningsutbytet på Kerstin Berminges blogg och kommenterar nu såväl detta som ett par e-brev jag fått. På Motvallsbloggen skriver "Lasse" följande i en kommentar:

"En mycket stor skillnad mellan kommunism och nazism är att den senare ideologin faktiskt har utrotandet av 'mindervärdiga element' inskriven i ideologin. Det finns inget om att döda människor i den kommunistiska ideologin."

Kommunistiska och nazistiska ideologer gör olika ordval, men även kommunismen talar om att hålla staten ren och detta har i alla sammanhang där kommunismen fått verka fritt inneburit att "element" som ansetts mindervärdiga blivit utrotade – antingen bokstavligt eller genom institutionsvård. Läser man det Marx, Engels och Lenin skriver så finner man att de är mycket tydliga med att våld och dödande av människor tillhör den kommunistiska revolutionstanken.

"Kommunisterna förmår hemlighålla sina åsikter och avsikter. De förklarar öppet, att deras mål blott kan nås genom en våldsam omstörtning av all hittillsvarande samhällsordning. Må de härskande klasserna darra för en kommunistisk revolution."¹
— Kommunistiska manifestet "I vår kamp för makten får vi inte hejdas av några principer. Vi bör vara beredda till vilka trick, olagliga metoder och lögner som helst… Om vi för kommunismens skull är tvungna att utrota nio tiondelar av befolkningen, får vi inte vika tillbaka för detta offer."²
— V. I. Lenin

Vad Berminge och debattörer på yttersta vänsterkanten försöker göra är att smyga in olika kriterier för massmord i analysen av de två ideologierna. Medan nazismen sägs vara orsak till de många miljoner som dödades i läger under andra världskriget, flyttas fokus till individer när det gäller kommunismen. På så sätt kan man förringa det systematiska mördandet av människor som skedde i exempelvis Rumäniens avlivningskliniker, Kinas koncentrationsläger, Kubas arkebuseringsräder, Sovjets arbetsläger, etcetera. Det tål därför att upprepas att kommunismens offer inte är slummässiga utan utgör en del av dess allra mest fundamentala del.

Efter detta kan man fråga sig varför det i Sverige inte anses vara lika förkastligt att vara kommunist som det är att vara nazist. Jag tror det beror på att många liksom Kerstin Berminge väljer att blunda för praktiken och enbart fokusera på den idylliska utopin om ett klasslöst samhälle. Förtiger man kommunismens metoder blir den lockande för många. Men det finns en väg runt detta, och den heter socialdemokrati – pragmatisk, demokratisk, humanistisk och fredlig, men med samma mål som kommunismen.

–––
Fotnoter:
¹ K. Marx, F. Engels, Marxist-leninistisk grundkurs för Kommunistiska Partiet, Proletärkultur, Göteborg 1981, s 48-49
² V. I. Lenin, Valda verk, del 2, "Förlaget för litteratur på främmande språk", Moskva 1956, s 701f.

Uppdatering: Ifrågasättande av ovan angivna källor föranledde ett förtydligande. Läs detta här.

På Motvallsbloggen har Kerstin Berminge skrivit ett inlägg om kommunism och nazism. Hon irriterar sig på att såväl bloggande liberaler som massmedia i allmänhet har en tendens att sätta likhetstecken mellan de båda ideologierna. Berminge menar att det finns en avgörande skillnad mellan kommunism och nazism. Hon skriver:

Det må vara att både kommunistiska regimer och den nazistiska var synnerligen obehagliga diktaturer (med godtyckligt fängslande av människor, med terror och avrättningar utan riktiga rättegångar etc) men vad gäller ideologierna förelåg och föreligger en väsentlig skillnad:

Kommunister ville oskadliggöra överklassen och överklassens hantlangare, nazisterna ville hugga huvudena av socialdemokrater, judar och kommunister (som man ofta buntade ihop till en och samma kategori) och avliva biologiskt undermåliga människor. Det finns uppenbarligen de som inte vill att denna skillnad står klar.

Vad Kerstin Berminge inte tycks vilka förstå är att mördandet inte är ett undantag utan utgör själva fundamentet i den av Marx och Engels formulerade kommunistiska läran. Hela revolutionstanken går ut på att med vapenmakt och massmord tvinga till sig makten och sedan behålla denna med hot om fortsatt terror. Den så kallade överklassen ska elimineras eller skrämmas till underkastelse med precis samma metoder som nazisterna förespråkar. Utöver detta är de olika ideologiernas ”utopia” mycket snarlik. Färgad av sitt kommunistiska förflutna pläderade Hitler för ett klasslöst och välordnat samhälle där alla är lika. Att Hitler riktade sin främsta aggression mot judarna berodde på – vilket han själv skriver i sin bok – att denna grupp var ”kapitalister” vilka ”lever på att suga ut arbetare”. Känns det igen? Den enda skillnaden mellan kommunism och nazism är mot vilka grupper våldets riktas. Men även här är skiljelinjerna svaga, för även om kommunismen inte uttryckligen säger att det är judar, handikappade och homosexuella som ska offras för det klasslösa samhället så har det i samtliga länder där kommunismen blivit verklighet varit dessa grupper som fått utstå förföljelse, våld och diskriminering. Till detta kommer att båda ideologierna kräver att politiska motståndare röjs undan. När det gäller denna bit pläderade Marx för ”obligatorisk omskolning” av meningsmotståndare, medan Engels och senare Lenin ansåg att arkebusering var att föredra även i det utopiskt fredliga och klasslösa samhället efter revolutionen.

Kommunister må välja att blunda för ideologins mindre säljbara delar, men för mig och alla andra demokrater är det fortsatt viktigt att poängtera att politiska system som kräver massavrättningar alltid är förkastliga, och att varje människa har rätt att leva alldeles oavsett vilken grupptillhörighet olika ideologer väljer att tillskriva honom eller henne. Liberala bloggare och massmedier gör rätt i att fortsätta upplysa om detta.

I Dagens Nyheter kan man idag läsa två mycket intressanta artiklar. De har det gemensamt att de båda handlar om hat och kränkningar i dagens Sverige.

Den första artikeln är skriven av Jonas Gardell och publiceras på debattsidan. Han skriver med utgångspunkt från den pågående rättegången i Högsta domstolen i vilken ölandspastorn Åke Green står åtalad för hets mot folkgrupp. Gardell skriver vidare om de konsekvenser hets får. Mest intressant tycker jag att hans artikel blir när han tar upp tystnaden runt det massiva våld som homosexuella utsätts för varje dag, överallt, hela tiden. I Sverige 2005.

Den andra artikeln är skriven av Maciej Zaremba och handlar om det lettiska företaget som kom till Sverige och Vaxholm för att bygga en skola. Artikeln behandlar fackföreningarnas lögnaktiga spel för att hålla utländska arbetare borta i strid med EU-rätten. Sällan har den främlingsfientliga vänstern synats så väl. Jag kan inte låta bli att förvånas över hur politiskt polariserat Sverige är idag – hade någon annan politisk gruppering än arbetarrörelsen gjort vad Byggnadsarbetarförbundet gjorde hade det rättmätligt benämnts som just främlingsfientlighet. Men nu blev de istället hyllade av en enad vänster, som dessutom gav dem pris för snuskjobbet. "Go home!"

Kerstin Berminge skriver på sin blogg:

”Mitt inlägg implicerade att den ekonomiska eliten, alltsedan 1920-talet, har varit mycket räddare för kommunister än för nazister, av de orsaker jag drog fram i mitt inlägg. Inbillar man sig att detta inte varit och fortfarande inte är fallet då har man inte föstått någonting av de senaste 80 årens historia eller om dagens politiska situation och propaganda.

Det jag skrev har ingenting med min personliga åsikt om dödande eller tortyr att göra. Jag avskyr och fördömer sådana illgärningar, alldeles oavsett i vilken ideologis namn de begås och oavsett vilka människor som begår illdåden eller vilka människor som utsätts för sådan vidrig behandling.

Nu har jag klargjort detta flera gånger på den här tråden och tycker att läsare av mitt inlägg och kommentarerna ovan borde fattat det vid det här laget. Nästa kommentar som handlar om, eller antyder, att jag skulle anse det vara mer tillåtet med det ena mördandet än med det andra kommer jag helt sonika att radera eftersom sådana kommentarer inte för diskussionen framåt.”

Mitt svar till henne lyder:

"Om du haft bättre underlag för dina påståenden så hade du sluppit vara så känslig för kritik. Det du skriver är oerhört provocerande eftersom du de facto blundar för att massmord är en omistlig del av kommunismen. Detta betyder inte att någon hävdar att du personligen vill döda människor eller önskar någon illa.

Att den ekonomiska eliten varit mer rädd för kommunismen än nazismen beror naturligtvis på att (a) kommunismen fick verkligt inflytande i världen och (b) att det var just denna grupp som kommunismen avsåg att mörda först i sin revolution."

Bra så. Vi är åtminstone överens om att mord och tortyr är vidriga illgärningar. Alltid något.

I have written about Madonna’s new album twice already. However, a close friend from my years in Amsterdam demands that I give a review. It is a bit too early for that, but today I bought it, and after my first listening, I must admit that I am very pleased. It is by far her best album since Ray of Light. I especially like “Future Lovers”, “How High”, and “Forbidden Love”;. Just so you know.

Diskussionen om kommunismen och nazismen vill inte riktigt lämna mig ifred. På Motvallsbloggen förde Kerstin Berminge in diskussionen på den ekonomiska eliten i Tyskland, vilken hon menade stödde Hitler. Detta skulle på något sätt vara bevis för att kommunismen är bättre än nazismen. På detta svarade jag:

“Det faller sig ganska naturligt att få vill stödja en politik som syftar till att döda den egna familjen. Så det stämmer nog att 'den ekonomiska eliten' sällan ger pengar till kommunister. Av samma skäl gav få rika judar i Tyskland frivilligt pengar till nazisterna.”

På detta svarade signaturen “Mats Lund” följande:

"Naturligtvis är det så. Men var 'den ekonomiska eliten' tvungen att ge sitt stöd till Hitler? Varför gav de inte sitt stöd till mer moderata krafter som kunnat skapa en kompromiss mellan den ekonomiska eliten och arbetarklassen?"

För att förtydliga min ståndpunkt kände jag mig tvungen att svara:

“Nu för du in diskussionen på något helt annat. Jag är inte historiker med specialkunskaper om vad den 'ekonomiska eliten' i Tyskland gjorde eller inte gjorde för Hitler. Jag sysslar med praktisk filosofi med inriktning mot politiska och etiska ideologier, och det var om detta diskussionen handlade. Mitt spekulativa svar blir dock att kommunismen redan hade verkligt politiskt inflytande i världen vid nazismens tillkomst. När Hitler kom till makten uppfattades sannolikt kommunismen som ett större hot för tysk överklass. Jag kan tänka mig att det var så, dels för att revolutionen i Ryssland var i färskt minne, och dels för att så mycket av Kommunistiska manifestet handlar om en världsrevolution med start just i Tyskland. Med historiens facit är det som bekant lätt att döma.

Den tyska överklassens eventuella stöd för Hitler är dock inte något bevis för någonting, bara ett sätt att smeta in lite marxistisk klasskampsretorik i diskussionen om kommunismens påfallande likheter med nazismen. Man skulle med exakt samma marxistiska retorik kunna hävda att det amerikanska och brittiska motståndet mot nazismen var fel eftersom det hade stöd i deras respektive överklass. När det gäller värderingen av en ideologi är det oftast oväsentligt vilka som stödjer den.”

Jag vågar inte lova att sista ordet är skrivet i denna ordväxling.

Kerstin Berminge på Motvallsbloggen är arg. Hon anser sig vara förföljd av mig och andra som kritiserar hennes försvar för kommunismen. Hennes censur är nu ursinnig, så jag publicerar min fredstrevare här:

“Poängen jag och andra censurerade kommentatorer försöker göra är att kommunismen i sig är våldsam, inte att du är det. Detta har jag och andra skrivit flera gånger. Jag tror att du helt enkelt tycker det är lättare att smutskasta andra och leka offer än att föra en seriös diskussion. För att du ska förstå skriver jag det en gång till: det är kommunismen som är våldsam och inhuman, inte du. Du måste förstå att det du skriver är provocerande eftersom så många mördats i kommunismens namn. Även om du kan skilja mellan kommunismen som världen känner den och din personliga tolkning av den så betyder inte det att vi andra kan det. Ta det inte så personligt utan försök förstå vad jag och andra menar.”

Studerar man denna tabell och läser denna artikel om massmord under 1900-talet ser man kommunismens praktik. Är det konstigt att många blir provocerade när någon försvarar endera ideologin bakom dessa siffror, oavsett hur naivt eller oskyldigt det är avsett att vara? Jag tycker det inte. Tvärtom. Det vore illa om vi var så avtrubbade att vi inte blev det.

A leading article in this week's The Economist makes an interesting, yet alarming, read for any liberal or libertarian fond of both human rights and the United States.

“This week saw the sad spectacle of an American president lamely trying to explain to the citizens of Panama that, yes, he would veto any such [anti-torture] bill but, no, ‘We do not torture.’ Meanwhile, Mr Bush's increasingly error-prone vice-president, Dick Cheney, has been across on Capitol Hill trying to bully senators to exclude America's spies from any torture ban. To add a note of farce to the tragedy, the administration has had to explain that the CIA is not torturing prisoners at its secret prisons in Asia and Eastern Europe—though of course it cannot confirm that such prisons exist.”

When the good guys begin to use the bad guys' methods it is time to get scared.

Min hemsida låg i träda under perioden 20 oktober till 4 november. Detta berodde på att jag haft tekniska problem på min förra server och att den designade template jag använde inte ville samarbeta. Detta innebar att jag missade att följa upp några saker jag skrivit om tidigare, bland annat frågan om maskeringsförbud.

I ett e-brev (25/10) från Folkpartiets riksdagsledamot Martin Andreasson gör han mig uppmärksam på en riksdagsmotion han skrivit tillsammans med partikollegan Karin Pilsäter i vilken de yrkar avslag på regeringens proposition. Utöver den ofta framförda invändningen att maskeringsförbud skulle försvåra för förföljda flyktingar och vissa religiösa minoriteter att utnyttja den grundlagsfästa demonstrationsrätten, pekar Andreasson och Pilsäter på ett kanske än mer praktisk problem:

“Regeringens förslag att hantera problemet genom att i ordningslagen införa en möjlighet till tillstånd för maskering i vissa demonstrationer är ingen realistisk lösning, eftersom det förslaget bygger på att alla som kan tänka sig att delta i en demonstration är väl informerade om att polisen beviljat tillstånd till maskering. Den som däremot endast har flyktig information om demonstrationen eller som ansluter sig spontant på platsen kommer då att sväva i ovisshet om maskering är tillåten eller ej. Detta är inte en rimlig inskränkning av människors möjligheter att delta i sådana demonstrationer som de fruktar kan innebära risker för dem.”

Hur ska vanliga demonstrationsdeltagare kunna förvisa sig om att polisen verkligen gett tillstånd till maskering? Alla som någon gång deltagit i en stor demonstration vet att det sällan är så att man som enskild har möjlighet att samtala med den som formellt sökt demonstrationstillstånd, om man nu alls vet vem denne är.

“Ett maskeringsförbud är en symbollagstiftning som inte kommer att underlätta polisens arbete mot upplopp och annat missbruk av demonstrationsfriheten. Däremot riskerar förbudet att skapa negativa sidoeffekter vid fredliga demonstrationer. Förslaget bör därför avvisas i sin helhet.”

Ja, precis så är det. Detta hindrade dock inte Lagrådet från att denna gång ge klartecken till lagföslaget, vilket jag har svårt att förstå eftersom ingenting i sak ha förändrats. Det nya, “mildare” maskeringsförbudet är fortfarande principiellt felaktigt och borde stå i strid med Europakonventionens avsikter. Om inte annat strider det klart mot den liberala frihetsidén.

I have often heard that my blog is not truly a blog since I neither allow visitors to publish comments, nor have an RSS-feed for people to subscribe to. According to some, these are two basic criteria for a blog. Well, I stand firmly by my decision not to allow anyone other than myself to directly publish texts on my website, but I have been working on RSS for a while. Today I am ready to go public with it. As with everything else on this website, I have written this code myself, which means that there might be a few hiccups in the beginning. But from what I can tell, everything seems to work smoothly. If for nothing else, I will learn from my mistakes. Please let me know if there are any problems regarding my RSS-feed.

Jag har fått flera påstötningar efter det att jag citerat ett stycke ur Lenins Valda verk. Somliga menar att citatet är falskt och att jag ljuger. Andra menar att jag fallit offer för någon typ av näringslivssponsrad smutskampanj riktad mot kommunister och enbart förlitat mig till Sven Rydenfelts förord till Hayeks Vägen till träldom (Timbro). Allt detta är fel. Såhär ligger det till.

Jag hade citatet tillgängligt sedan gammalt då jag skrivit om Lenin i andra sammanhang. Jag har aldrig använt citatet tidigare då det har förkommit olika uppgifter om huruvida det är äkta eller ej. Främst har det varit leninister som hävdat dess falskhet, vilket ju inte är konstigt eftersom det ger en minst sagt negativ bild av sovjetkommunismen och skulle slå undan fötterna för idén att ideologin är god i teorin.

För en tid sedan fick jag se ett utdrag ur en utgåva av Lenins Valda verk med denna text, och kände mig efter det tämligen säker på dess äkthet. Att citera texter på detta sätt är naturligtvis riskabelt och inte något jag hade gjort om jag avsåg att använda det i en uppsats, föreläsning eller artikel. På min blogg tog jag mig dock denna frihet. Vilket jag kanske får sota för nu.

Eftersom diskussionen om citatets äkthet blossat upp igen efter att jag använt det, kommer jag nu att beställa boken från Lunds universitetsbibliotek. Så fort jag kan kommer jag att bekräfta eller dementera citatet. Dröjer det beror det inte på att jag "medvetet ljugit" eller försöker "smita undan", utan enbart på att det ibland tar tid för magasinerade böcker att nå beställaren.

Resultatet kommer att meddelas här på bloggen.

En även för extremvänstern osedvanligt nedrig förtalskampanj pågår just nu. Måltavla är den liberale författaren och idéhistorikern Johan Norberg. Det började med att Norberg skrev en debattartikel i Expressen, i vilken han går till hårt angrepp mot den franska socialstaten och dess politiska ovilja att skapa en fri ekonomi som kan generera fler arbetstillfällen och ge unga, arbetslösa invandrare framtidshopp. Detta har av några kommunister tolkats som att Norberg är rasist och islamofob, vilket är det budskap som nu pumpas ut via tidningarna Flamman och Arbetaren samt på Ali Esbatis blogg.

Själv tycker jag att alltsammans är osmakligt, särskilt det att trivialisera något så allvarligt som rasism bara för att såra en meningsmotståndare. Men valet att istället för seriös sakdebatt använda sig av simpla argumentum ad hominem säger mer om extremvänstern än om Johan Norberg. För om det för att gå fri från rasistanklagelser krävs att man blir revolutionär kommunist så är så gott som alla rasister, och då har detta adjektiv förlorat sin mening.

Noterar för övrigt att marxisterna tycks ha övergett sin ateism. Eller beror omhuldandet av radikal islamism måhända på denna ideologis hat mot kapitalism och individuell frihet? Fiendens fiende måste vara en vän?

Mattias Svensson, krönikör och tidigare politisk sekreterare, skriver en debattartikel om vilsna och missnöjda moderater i dagens Expressen. Jag känner igen mycket av det Svensson skriver om, och skulle nog ge honom rätt i allt om det inte vore för en sak – egenvärdet i en ny regering.

Förra veckan deltog jag i ett möte på partikansliet här i Skåne. Med ett tiotal andra moderater diskuterade jag strategier inför valet. En fråga som kom upp vid flera tillfällen var den tveksamhet många moderater känner inför partiets nya politik. Alla var nog överens om att det ligger en fara i att bli så lik motståndaren att valet mellan oss och socialistpartierna framstår som irrelevant.

Svensson är liksom jag själv en idépolitiker. Jag kan såldes instämma i att det egentligen är ideologin som är det primära, och att det viktigaste är att driva samhällsutvecklingen i en liberalt progressiv riktning. Men som antytts tidigare ser jag i dagsläget ett egenvärde i att det socialistiska regeringsinnehavet bryts och att vi får en borgerlig regering. Det är inte hälsosamt för landet att det låter sig styras av samma gäng, år efter år, decennium efter decennium. Målet är fortfarande maximal frihet för alla, men medlet måste vara långsiktigt och pragmatiskt. Detta särskilt som svenska folket likt gisslan i Norrmalmstorgsdramat har kommit att liera sig med sin fångvaktare.

According to the digital clock in the top-corner of my computer desktop, it is now 21:13. In a couple of hours, I will leave Malmö for a few days. Normally my computer accompanies me when I travel, but this time it will stay at home. Therefore, there will be neither answers to e-mails, nor any new blog entries until the 23rd.

Veckans citat:

”De stora kosmodemoniska kuksugarbolagens försök att dra ut på sin dödskamp spiller nu över på oss alla. Men låt oss följa dem hovsamt till körrgårn. Åt helvete med alla antipiratbyråer och bolagsköpta politiker…”

Hämtat från en revolterande tonårings dagbok? En nytolkning av Kommunistiska manifestet? Nej, det är den socialdemokratiske statsvetaren Stig-Björn Ljunggren som är arg för att upphovsrättslagen hindrat honom från att kopiera SSU:s handlingsprogram från 1967.

På Ali Esbatis blogg har det länge varit kutym att frekvent använda nedsättande adjektiv i samband med att moderater och andra borgerliga omnämns. Till de vanligaste hör nog “blåbrun”, “fascist”, “bombhöger” och “reaktionär”. I regel ges alla omnämnda liberaler minst ett par av dessa epitet.

Igår publicerade Esbati en artikel om arbetskraftsinvandring. Detta efter att Fredrik Reinfeldt via en artikel i Svenska Dagbladet berättat att han vill öppna gränserna och låta även de som saknar EU-medborgarskap arbeta i Sverige. Detta, menar Esbati, ingår i en hemlig plan “för att sänka löner och kollektivavtal”, och är ett “cyniskt sätt att utnyttja och fördjupa rasistiska strukturer i den globala arbetsdelningen.”

Det är märkligt egentligen… Jag har varit på många möten med moderater och andra borgerliga utan att en enda gång hört någon säga sig vilja sänka svenska löner. Att denna hemliga agenda skulle ha undanhållits mig är inte troligt eftersom jag oftast pläderar för mer långgående liberala reformer än moderater och borgerliga i allmänhet gör. Konstigt då att de enda som tycks veta vad borgerligheten egentligen vill är dess motståndare.

Något som är ännu märkligare är den logiska kullerbyttan i att utmåla den som förordar fri invandring som rasist. Men det är väl bara jag som inte förstår. Antar att det är för att jag är en sådan där "blåbrun" som helst vill göra världen gränslös för alla. Murar är som bekant att föredra om man ska vara solidarisk på socialistiskt vis.

I anslutning till den pågående rättegången i Högsta domstolen rörande ölandspastorn Åke Greens "hetspredikan" kunde man i gårdagens Svenska Dagbladet läsa en essä av Inger Ljung, docent i Gamla testamentets exegetik vid Uppsala universitet. Jag rekommenderar denna för läsning då den nog är det bästa jag läst i den pågående debatten, vilken annars har en tendens att enbart handla om huruvida Green bör fällas för hets eller ej. Ljung låter bli skuldfrågan och fokuserar istället på innehållet i de bibelstycken som Green lutar sig mot när han teologiskt försöker legitimera sin predikan. Bland annat behandlar Ljung de verser som i tredje Mosebok sägs fördöma homosexuella handlingar. Man får bland annat veta att den bibelvers som starkast fördömer sex mellan män bland mycket annat också fördömer kommersiell pengautlåning, sex med menstruerande kvinnor, och förtäring av blodiga biffar.

“Homosexuellt beteende klassificeras i tredje Mosebok som något ‘avskyvärt’ hebr to’ebah. I Gamla testamentet omtalas en rad sexuella, rituella och sociala beteenden som generellt avskyvärda. Bland dem kan nämnas att lägra varandras hustrur, att äta kött med blod i, att äta hare, att ge offergåvor med slug beräkning, att låna ut pengar mot ränta, att kränka den svage och fattige och att förlita sig till svärdet.”

Således lär jag inte bli ensam i helvetet. Om Bibeln ska tolkas bokstavligt, vilket predikanter som Green tycks förorda, kommer de flesta jag känner att följa mig till Pandemonium¹.

Fotnot:
¹ Helvetets huvudort enligt John Miltons Paradise Lost.

Många vänstermedia frossar idag i skadeglädje sedan en ny opionions-undersökning från Temo (publicerad i DN och Sydsvenskan) visat att det borgerliga försprånget krymt till mindre än en procent. Vad detta beror på finns det flera spekulationer om. Socialdemokraternas partisekreterare Marita Ulvskog tror det beror på nya jobb, medan moderaternas partisekreterare Sven-Otto Littorin tror en lågmäld borgerlighet är orsaken. Själv tror jag det beror mer på att borgerligheten i allmänhet, och moderaterna i synnerhet, redan i utgångsläget befinner sig i underläge. Socialistiska värderingar har styrt Sverige så länge att de uppfattas som naturliga, medan allt annat ses som avvikande och potentiellt farligt. Till detta kommer att socialdemokratin har alla delar av staten till sitt förfogande. Ett tydligt exempel på detta hittade jag i gårdagens Aftonbladet. Där skriver Carlos Rojas Beskow i en krönika bland annat följande:

"När vi skulle redovisa olika partiers politik i skolan inför valet 1993 slapp folk snacka om Ny demokrati eftersom dom var rassar, man fick till och med hoppa över moderaterna om man ville. Och så hade Expressen sin suveräna löpsedel som det stod 'Kör ut dem' på. Härliga tider."

Den selektiva samhällskunskaps-utbildningen är inte huvudämnet för krönikan, utan omnämns bara i förbifaten utan något som helst reflekterande. Men vad är det han skriver? Jo, att en grundskolelärare inför ett riksdagsval på 1990-talet, dessutom under en borgerlig regering, aktivt lät eleverna förbise moderaterna, som om värdet av kunskap om det näst största riksdagspartiet var obetydligt.

Tanken är svindlande, men anta att detta inte var ett undantag. Anta att unga människor i grundskolor runt om i landet får lära sig att ignorera moderaterna. Kanske är det då inte så konstigt att uppförsbacken för svensk borgerlighet är så brant.

Kerstin Berminge på Motvallsbloggen har publicerat ytterligare ett inlägg i spåren av den debatt om kommunismens och nazismens likheter som jag skrivit om tidigare. Medan jag och hennes övriga kritiker menade att de två ideologierna är lika eftersom de båda förordar våld och kollektiva straff, valde Berminge att göra skillnad på kommunism och nazism utifrån vilka sociala grupper som gav stöd till respektive rörelse; med den dolda premissen att överklassen alltid är ondskefull och att detta är avgörande i den etiska värderingen av en ideologi. I hennes nya inlägg försöker hon bevisa sin tes med ett citat ur Alan Bullocks bok Hitler – en studie i tyranni enligt vilket nazismen sägs hylla kapitalismen och den ekonomiska överklassen:

"Kapitalisterna har arbetat sig upp genom sin duglighet och de har rätt att leda, därför att de har särat sig från mängden och enbart det bevisar, att de är av högre ras."

Jag kan inte se hur detta bevisar någon annan skillnad mellan kommunism och nazism än just att hatet primärt riktas mot delvis olika grupper, vilket alla Berminges kritiker framhållit redan från början. Dock står det klart för alla som läser Hitlers bok Min kamp att ett av de tydligaste argumenten mot judarna är deras bevisat duktiga affärsinne. Att de blivit rika är alltså det som gör dem till lovliga måltavlor för de tyska arbetarnas vrede, vilket som bekant är precis den typen av argumentation som kommunismen driver.

För mig är det uppenbart att nazism är en form av socialism. I detta fick jag nyligen medhåll av professor George Reisman, som belyste ämnet i en utmärkt artikel.

Apparently, someone is using my e-mail address when sending out large amounts of semi-pornographic material to people in Germany and the United Kingdom. I do not know who is behind the spam campaign, but I know for sure that I am not responsible. If you have received an e-mail of this kind, I would recommend that you erase it without trying to read any of the attached files. My guess is that the fun in watching “lesbian action with Paris Hilton” is not really worth the problems that come with hidden viruses.

Anders Ygeman, a Swedish MP for the ruling Social Democratic Party, has created a new blog entitled Bäst i världen (“Best in the World”) to promote the alleged overall success of Sweden under his party. This might explain why the Government is spending more time and energy on smearing the opposition than proposing new and better legislation. Why bother bettering something you think is the best possible already?

Well, in at least one instance I have to give Mr Ygeman right. According to a report (pdf) published by the Swedish Security Service on Tuesday, violent hate crimes aimed at gays and lesbians increased by 117% in the past year. Perhaps this makes Sweden the best nation in some respect. I do, however, question whether this is a championship wanted by the Swedish Government. If not, new protective laws and more police officers might be a start.