Jag brukar avhålla mig från att skriva för personligt, men idag tänkte jag göra ett undantag. Det beror på att jag är lite upprörd och behöver skriva av mig – och bloggar sägs ju vara ”dagböcker på internet” så varför inte skriva av sig här? Syftet är absolut inte att få sympati eller inta en offerroll, utan bara peka på en sak som irriterat mig länge och som kulminerade för någon timme sedan, nämligen akademisk arrogans och snobbism.
Jag är den första i min familj som studerat på universitet. Mina föräldrar har bara studerat sju år i det som då var grundskolan. När jag växte upp fanns det, bortsett från flera biblar och psalmböcker, ingen litteratur i huset. Min farfar, som var den enda släkting som läste något annat än dagstidningar, ägde en liten samling politisk litteratur. Han var aktiv socialdemokrat och liksom min övriga familj djupt präglad av den tidiga arbetarrörelsens idealism. Det var nog genom honom jag fick mitt intresse för teoretisk politik.
Eftersom ingen i min omgivning var akademiker, fanns det mycket lite stöd för studier. Jag hade ingen förebild. Men det var inte så att mina föräldrar saknade förståelse för värdet av studier, men de var inte särskilt förtjusta i tanken på att ende sonen skulle bli ”lärd och fin”. När jag var ung förstod jag aldrig vad detta syftade på.
Kanske var det värderingar hemifrån som gjorde att jag efter grundskolan valde att flytta till Stockholm och försöka hitta ett jobb. Jag klarade min försörjning men tillfälliga arbeten som tidningsbud, lagerarbetare, chaufför och diskare. Samtidigt kämpade jag för att sälja in mig som frilansskribent, vilket till en början bara sporadiskt resulterade i mer än några tusenlappar.
I mitten av 1990-talet gjorde jag två saker som fick min världsbild att förändras till det bättre – jag deltog i bildandet av förlaget som ger ut tidningen QX, och jag fick ett deltidsarbete som EU-informatör hos SAF (numera Svenskt Näringsliv). Dessa saker var inga stora händelser i sig, men de bröt totalt mot den verklighet jag kom ifrån och gav mig en inblick i en värld jag trodde var sluten för sådana som jag.
Efter ytterligare några år av tillfälliga jobb beslöt jag mig för att flytta till Amsterdam. Här började mina akademiska studier. Jag var då 27 år gammal och kände mig som en gubbe bland alla 19-åringar. I Nederländerna gick allt bra, och jag trivdes med den öppna och liberala atmosfären. Mina föräldrars hälsa gjorde dock att jag flyttade tillbaka till Sverige 2003.
Väl tillbaka i Sverige sökte jag till Lunds universitet, och det var här jag första gången mötte den akademiska arrogansen och snobbismen. Här betyder antal poäng mer än kunskaper; och titlar väger tyngre än argument. Den som inte kan visa att man läst ett ämne länge, kan omöjligt ha några relevanta åsikter. Ett öppet förakt mot dem som går grundutbildningarna märks ofta.
Jag som studerat några år på universitet sedan tidigare, hamnade vid min hemkomst åter i en grundutbildning. Jag har visserligen läst politisk filosofi tidigare, men då inte som en del av en filosofiutbildning. Med detta i ryggen kunde jag jämföra och blev smått förfärad av hur det akademiska klimatet ser ut här.
I Sverige slår sig gärna makthavare för bröstet när de talar om jämlikhet. Det pratas mycket om hur rekryteringen till högre utbildning blivit bättre, och hur man underlättat för studenter från arbetarhem. Min bild efter en tid i Lund är att alltsammans är en chimär. I själva verket framstår universitet i andra länder som paradis i jämförelse. Utbytesstudenter som kommit tillbaka från ett år i USA vittnar om hur ”klasslösa” universiteten är där – alla som är bra på något uppmuntras till att bli bättre.
Det tycks mig som om svenska akademiker sätter prestige i att se ner på dem med sämre förutsättningar eller lägre utbildning. I många diskussioner avfärdas argument utan riktiga svar genom att föreläsaren hänvisar till sin egen doktorstitel. Det dolda budskapet blir då att han eller hon har det korrekta svaret med inte vill dela med sig till lägre stående.
Detta har inte drabbat mig personligen. Tvärtom tycks jag vara populär bland en del av föreläsarna på filosofiska institutionen. Förmodligen för att jag sticker ut som ”nyliberal” i ett hav av vänsterradikala ungdomar. Men jag märker ofta hur andra – som kanske inte till fullo behärskar alla delar av det ämne som diskuteras – drabbas av den arroganta snobbismen.
Nyligen åt jag middag med min föräldrar och insåg under ett samtal att det var detta de syftade på när de sade sig vara rädda för att jag skulle bli lärd och fin. Det de fruktade var sårande gliringar och insinuationer om bristande bildning.
En intressant sak i sammanhanget är att jag aldrig mött nedlåtande snobbism i möten med Svenskt Näringsliv, Timbro eller moderaterna. Däremot har jag flera gånger känt av det i mötet med människor som utger sig för att vara vänster – och då i någon mening ser sig som varande på ”arbetarklassens” sida. Det är dessa som inte förmår föra en kanske tuff men ärlig debatt utan att tillgripa sin auktoritet.
För någon timme sedan deltog jag i en diskussion om nykonservatism i ett forum på internet. Två personer med akademiska meriter i ryggen, använde, oberoende av varandra, detta som ett sätt att slå ner mot mig. Jag hade nog inte brytt mig så mycket om det inte vore för att jag märkt av den arroganta snobbismen så ofta. Denna gång tog jag verkligen åt mig och blev arg och kränkt. I en diskussion ska man bemöta argument med motargument. Det får gärna innehålla små personliga pikar för skojs skull, men om personangreppet blir huvudargumentet säger det mer om den arrogante akademikern än om måltavlan. Sårande är det likväl, och jag förstår nu vad mina föräldrar fruktade.
Så fick jag det skrivet. Sannolikt mitt längsta blogginlägg någonsin. Men det hjälpte.