”Following those infamous Danish cartoons of Muhammad, the Danish prime minister steadfastly refused to apologise of censuring the paper. Believe it or not but today the Saudi Arabia demonstrated that it does, indeed, support the Islamist agenda by recalling its ambassador from Denmark in protest.”
Dr Judith A. Klinghoffer has written a brief, yet interesting historic comment-like analysis for History News Network.
”’Brokeback Mountain,’ the movie about a gay cowboy love affair that recently won four Golden Globe awards and is expected to be in the Oscar hunt, will not play in any U.S. military theaters in Europe.
And not because it’s a gay cowboy love story.”
My first reaction was: Yeah, right!
My second was: How convenient to blame the release date.
My third reaction was: Maybe I am just overly cynical?
Read article in Stars & Stripes for full story.
Ali Esbati skriver på sin blogg om Vänsterpartiets interna splittring och om hur ”förnyarna” egentligen är ”höger”. Detta är inte någon ny splittring, man har bara blivit sämre på att dölja den.
Jag började mitt politiska engagemang i Vänsterpartiet en gång i tiden. Det var då man talade om en ny och bred vänster. Jag som naiv tonåring och med en tro på den frihetliga socialism som bland annat kom till uttryck inom SAC och i anarkistiska nätverk lät mig dras med av detta ”nya”. Upptäckte dock efter viss mognad att den vänster som Vänsterpartiet representerar i mycket liten utsträckning var öppen för frihetliga idéer. För mig började så vandringen högerut med att jag läste det som faktiskt skrevs av nyliberala tänkare istället för att lyssna till det som vänsterdebattörer sade om dem. Motvilligt fick jag inse att den syndikalistiska vänstern har mer gemensamt med den nyliberala högern än med Vänsterpartiet. Visserligen skiljer det i avgörande punkter som i synen på vissa ägandeformer, men där såg jag att en helt avreglerad ekonomi (anarkokapitalism, om man så vill) erbjöd bättre möjlighet till arbetarägda företag än vad den statsfixerade vänsterpartistiska socialismen gjorde.
Så såg min ideologiska vandring ut, och jag har senare upptäckt att det inte är så få som gjort den. För denna typ av ideologiska resonemang var/är i det närmaste förbjudna inom Vänsterpartiet. Skyttegravsretoriken och tillhörande demonisering av alla kritiker är det partiet lever av. Jag och andra kan vittna om hur man över en dag blir paria i gamla kamraters ögon, utan att man egentligen ändrat sig alls. Så blir det när de politiska etiketterna betyder mer än innehållet.
Ibland önskar jag att man kunde radera hela vänster-höger-skalan från det allmänna medvetandet. Den förstör mer än den hjälper. Konflikten ligger egentligen inte mellan en klart definierad vänster och en lika definierad höger, utan mellan det individuella, lokala och småskaliga å ena sidan och det storkollektiva, byråkratiska och statliga å den andra. I ett politiskt landskap som var mindre polariserat mellan höger och vänster skulle denna egentliga konflikt bli tydligare. Men dit lär vi aldrig nå, så vi får leva med de motsättningar och valmöjligheter som finns.
Efter de många diskussionerna om Lenin, Marx och kommunismen publicerar jag här ett svar på ett bemötande som Tobias Lindberg skrev på sin blogg den 12 december:
Tobias!
Jag förstod av ditt inlägg på Det Progressiva USA att du vill att jag kommenterar det du skrivit här. Jag har skrivit så mycket om kommunism att jag börjat blir trött på ämnet. Det tycks dessutom som om all bevisbörda ligger på mig medan ingen av mina motståndare har kunnat bevisa någon enda av sina teser, annat än att Lenin själv tyckte att han var en snäll kille. Att historiker som Aleksandr Solzjenitsyn ger en annan bild av Lenin som mer överensstämmer med min verkar inte ens vara känt.
Visst stämmer det att kommunismen hyser en dröm om ett statslöst samhälle. Även Lenin talade om detta, bland annat i en känd föreläsning kallad ”Om staten” han höll vid universitetet i Sverdlovsk 1919.¹ Problemet är bara att han liksom andra kommunister köper Engels idé om att ”natursamhället” (alltså människornas samhällen före statens tillkomst) var kommunistiskt. Det tror inte jag på. Det tror faktiskt ganska få på. Äganderätten är fundamental för människan. Detta gör den kommunistiska utopin mycket olik den liberala, vilken grundas i den nattväktarstat som bland annat John Locke skrev om. Marx svar på detta var att människor skulle lära sig att tänka utan äganderätt, en tanke Engels lite arrogant förfinade genom att utropa socialismen till den första vetenskapliga ideologin. Det är en tanke som för övrigt finns inom islam också, alltså att den ser sig själv som den sista och mest förfinade delen i en kronologisk kedja. Därav många kommunisters anspråk på att vara ”vetenskapliga”.
Problemet med utopier är att de sällan blir av. Man måste därför hitta en arbetsmetod som gör det möjligt att sträva mot något även i ett samhälle som inte i alla delar ser ut som utopia. Ingen enda av de som försökt genomföra kommunismen har kommit längre än till det stadium av ”proletär diktatur” som Marx menade skulle vara övergående. Liberalismen å sin sida kan sträva efter en mindre stat och ökad individuell frihet utan att gå omvägen via någon stor och totalitär regim. Det krävs till exempel ingen revolution för att avskaffa Bodströms övervakningsstat eller för att sänka skatten med några miljarder. Det krävs däremot en odemokratisk revolution för att tvinga människor till ett egendomslöst liv. Detta är en helt avgörande skillnad.
Fotnot:
¹V. I. Lenin, ”Om staten”, Marxist-leninistisk grundkurs för Kommunistiska Partiet, Proletärkultur, Göteborg 1981, s 124-143.
I read in the Daily Telegraph that the new Tory leader, David Cameron, is giving in to welfare-state ideas by claiming that Thatcherite policies has ”little or no relevance in modern Britain” and that he would not be bound in any way by her thinking. Instead, his ambition is to ”place the interests of the poor above those of the rich”. To me this is sad news. If anything, the last decade has proven that the ideology of Margaret Thatcher is needed and relevant to our time. Ditching business-friendly reform politics to better fit the easygoing leftist ideas of mainstream voters is wrong. The policies that were right in the era of Mrs Thatcher are right now—what is good for business is good for humankind; what is good for the rich is good for the poor. The last thing Britain or any other progressive country need is more of politics aiming at polarise the interest of rich and poor.
Paul Cameron besökte nyligen Sverige. Den kristna tidningen Världen idag uppmärksammar detta med en ledare och ett par artiklar. Sin vana trogen omfamnar de religiösa ledare som uppmanar till utrotning av homosexuella. Det är nämligen Camerons budskap. Han menar vidare att samhället bör stigmatisera homosexuella eftersom vi äter blod och avföring samt har sex med småbarn och djur. Organisationen bakom Hatecrime.org har sammanställt en lista med citat av Cameron.
Journalisten Tor Billgren, som driver bloggen Antigayretorik, har lovat att skriva mera om Cameron.
Rösterna i moderaternas interna provval är nu räknade. Jag fick för få röster för att kunna räkna med en placering på partiets kommunlista. Trist men inte oväntat. Jag är ganska ny i Malmö och inte särskilt känd i partiet.
En nomineringskommitté ska nu arbeta för att ta fram ett listförslag till partiets nomineringsstämma det 11 februari. Vilka som blir moderaternas kandidater till Malmö kommunfullmäktige bestäms då. Men med tanke på provvalsresultatet är det inte sannolikt att jag blir en av dessa.
After the alleged war on Christmas, a storyline run intensively by Fox New’s Bill O’Reilly in December, Swedish columnist Robert Collin explains in newspaper Aftonbladet what the fuss is about. According to Mr Collin, it is the Jewish lobbyists who do not like the word ”Christmas” being used. Silly me who thought nobody could spin this quasi-story more than Mr O’Reilly could. But I have been proven wrong—Collin’s take on the war on Christmas is more ridiculous still. He even manages to include some old-style anti-Semitism. Well done, you leftist xenophobic old goof!
Diskussionen om liberalismens påstådda skuld på Louises blogg har tagit en ny vändning. I fokus står nu äganderätten och frågeställningar kring hur ägande uppstår och kan motiveras. Intressant, tycker jag, eftersom detta faktiskt tillhör alla politiska ideologiers kärna. Utan att försöka komma med något absolut svar vill jag inflika en spontan reflektion om äganderätt.
Det tycks mig som om liberalismens kritiker tror sig ha ett givet svar på ägandefrågan. Så är det dock inte, även om de flesta till vänster är överens om någon form av kollektivt ägande. Men vem äger egentligen en bit jord och det som kommer av denna? Kommunisternas svar blir den statliga byråkratin som sedan fördelar frukterna av jordbrukarens arbete. Vänsteranarkisternas svar blir att de som brukar ett visst stycke jord får skörda frukten av arbetet om ingen ”revolutionär underklass” tar den. De hobbesianska ”högeranarkisternas” svar blir ofta för ett system som ger segraren i ett ständigt pågående ”krig” äganderätt. Syndikalisternas svar liknar vänsteranarkisterna med den skillnaden att de erkänner jordbrukarnas kollektiva äganderätt. Socialliberalernas svar är inte kollektivt ägande, men brukar vila på John Rawls differensprincip om att utkomsten av ägande måste omfördelas så att det gynnar de sämst ställda – vilket ju i praktiken innebär kollektivism.
Min poäng är att det kollektiva ägandet kan tyckas vara ett självklart alternativ till privat egendomsrätt, men att den faktiskt inte alls är självklar. Tvärtom tycks det mig som om det kollektiva ägandet erbjuder ett sämre alternativ sett ur nästan vilken etisk modell man väljer. Att det är illa sett ur ett etisk-egoistiskt synsätt ger sig själv. Men även utilitaristiskt är den kollektiva ägandeformen förkastlig eftersom jordbrukarnas osäkerhet vad gäller belöning för arbetet rimligtvis leder till sämre arbetsinsats och sämre avkastning (skörd) och därmed sämre livskvalitet för alla. Kvar blir då någon typ av relativism, där äganderättsformerna ändras mer eller mindre godtyckligt (Rawls?). Frågan blir då vem som skulle må bra av den osäkerhet denna syn på ägande skulle medföra – varje gång någon jordbrukare får en bra skörd kommer majoriteten i det demokratiska samhället att ta jordegendomen ifrån honom, för att sedan återlämna den när ”samhället” låtit skörda den.
Så om den liberala äganderätten är så felaktig, vad vill dess kritiker se istället? Vad blir bättre av kollektivt ägande?
The blog has been silent the last couple of days due to illness. I am suffering from a severe cold. As soon as I am feeling a bit better, I will write something on John Rawls’s philosophy. I am currently re-reading his book A Theory of Justice from 1971. While I am healing and reading, you can reflect on this bizarre story about our old friend, the mega-homophobic pastor from Kansas.
The Left Party, which organises Sweden’s Communists, holds its congress in Gothenburg this weekend. Today, on the second day, the delegates did re-elect the party’s controversial leader, Lars Ohly, who in an aggressive speech yesterday lashed out at those who were not willing to vote for him. Everyone must quietly stay behind the leader or get out, seemed to be the message. Furthermore, the party delegates today voted in favour of raising the tax burden on companies, saying it must be done to create more jobs. When asked, no party members seem to be able to explain exactly how a heavier tax burden on successful companies will stimulate job growth. It is hard to believe, but the party delegates also decided not to explain this until after the election. (Yes, it is true, they did make that decision!) My guess is that it will not be explained until after the communist revolution, so we will have to wait a long time for the answer.
Ideologiska skygglappar finns i alla läger. Liberaler inte undantagna. Det är ett resultat av politikens eget ”vi och de”-tänkande; ett offer för skyttegravsretoriken. Det är därför både modigt och välkommet med kritik från någon som tillhör de egna. Motståndarsidans ständiga kritik väger lätt eftersom den saknar välvilja och oftast är mycket osaklig. Betyder något gör det däremot när någon med välvillig inställning till en viss ideologi framför saklig kritik. Sådan positiv kritik framför idag Mauricio Rojas på Expressens debattsida:
”Många av dem som gör anspråk på att vara frihetens vänner blundade för exempelvis Pinochets brutaliteter och lovordade maffiapolitikern Menem eftersom ekonomierna liberaliserades. På det viset komprometterades liberalismens framtid i regionen och de reformer som så väl behövs överallt gjordes till något suspekt.”
”The real divide is taking place within the ranks of the left, which is going through an earth-shattering identity crisis, much like Spain’s, Britain’s and New Zealand’s Labor Parties in the 1980s. The struggle is between what Cuban writer Carlos Alberto Montaner calls ’carnivores’ (radical left) and ’herbivores’ (moderate left). So far, herbivores are well ahead.
Only Fidel Castro and Hugo Chávez are proven carnivores. The rest have turned out to be herbivores even though the rhetoric is sometimes meaty. It is still an open question whether Bolivia’s carnivorous new President, Evo Morales, will be able to eat much flesh in power. Of the three, only Venezuela is able to exercise some influence because of petrodollars.”
South America is the European Left’s new best friend after the socialist takeover in many of the continent’s countries, such as Bolivia, Venezuela, Brazil, and Chile. But, as Alvaro Vargas Llosa writes, friends of free markets and civil liberties should not despair. The hard-core socialists may not take over the Americas and the world after all.
Read Mr Vargas Llosa’s article in TCS Daily.
Det är tidig morgon, så det blir ett par korta funderingar till kaffet:
1.
I dagens tidningar kan man läsa att den borgerliga alliansen även i Temo leder över över vänstergänget. Kanske är ryktet om konservatismens nya hipphet sant trots allt? Eller är svenskarna bara trötta på en pompös och arrogant regering som snackar mycket om trygghet men som inte förmår leverera de nya jobb i privat sektor som förutsätter denna trygghet? Henrik Brors skriver som vanligt en bra analys av senaste Temo-undersökningen i Dagens Nyheter. Hm… Undrar förresten vad som hände med Motallians; de var ju så flitiga på att kommentera opinionsundersökningar förr.
2.
Igår läste jag det mest komiska jag läst på länge. I Svenska Dagbladet fanns en artikel med rubriken ”Unga brottslingar ska dömas till jobb” som handlade om vår älskade justitieminister Thomas Bodströms nya förslag. Som rubriken säger så är tanken att ungdomar som begår brott ska dömas till arbete. Är inte detta hysteriskt roligt? Här har vi en galopperande arbetslöshet bland unga. Nästan var femte arbetsför person under 25 år saknar ett jobb. Man behöver inte vara vänstervriden socionom för att inse att detta skapar frustration och maktlöshet i just de grupper som bäst behöver ett arbete för att kunna bli självständiga och skapa sig ett bra liv. Att då komma med ett förslag som går ut på att ge arbete till dem som sköter sig illa är komiskt. Inte för att det är fel i sak, utan för att det är just arbete som dessa personer skulle haft från början. Visserligen poängterar Bodström att de som tilldöms arbete inte ska få lön. Men arbetserfarenhet, referenser och kontakt med arbetsgivare får de. Vilket alltså den laglydiga ungdomen inte får. Brott ser ut att löna sig.
Nu ska jag äta gröt och planera inför en skrivning om värdeteori.
Hörde för en stund sedan att Vänsterpartiet på sin kongress beslutat fortsätta ge sitt stöd till det så omdebatterade sprutbytet för heroinberoende. Mycket bra! Legala och rena kanyler räddar liv.
Jag har länge trott att många seriösa bloggares anonymitet skulle upphöra i takt med att bloggandet som sådant vann respekt, men så har det inte blivit. Fortfarande gömmer sig flera av de flitigaste svenska rösterna på internet bakom löjliga namn och märkliga förkortningar, vilka för mina tankar till tidningarnas insändarsidor och intetsägande signaturer som ”Arg hundägare” och ”Besviken skattebetalare”.
Att välja pseudonym har författare, debattörer och konstnärer gjort i alla tider. Platon hette ju inte Platon, det var hans smeknamn eftersom han såg så robust ut, och den svenske konstnären som är känd som GAN hette egentligen Gösta Adrian-Nilsson. Men i dessa och andra fall var personernas identitet kända och pseudonymen fungerade mera som ett artistnamn.
I den svenska bloggosfären finns det flera helt anonyma storheter. Ingen vet vem som döljer sig bakom flera av de mest mest besökta och omdebatterade blogg-pseudonymerna. Varför är det så? Somliga tycks mena att de måste dölja sin identitet eftersom de annars skulle kunna råka illa ut. Detta stämmer säkert i vissa fall. Det finns ju kända exempel på bloggare som av sina arbetsgivare blivit uppmanade att sluta blogga. Men generellt är det väl knappast så att den som öppet framför sina åsikter i Sverige får möta några värre konsekvenser än lite ilskna och tarvliga motargument?
Jag misstänker att anonymiteten snarare erbjuder trygghet för den fege. Det är mycket bekvämt att framföra åsikter anonymt eftersom man då inte behöver ta ansvar för det man skrivit. Dessutom fungerar nog anonymiteten som ett slags bevis för den med anlag för storhetsvansinne och förkärlek till konspirationsteorier: ”Jag måste vara anonym för annars kommer alla i högern/vänstern/Timbro/regeringen/LO/grannhuset/etcetra att kasta sig över mig, den lille ensamme sanningssägaren.”
Jag tycker det är synd och skam att så många duktiga och seriösa bloggare väljer att gömma sig. Att namnge sin blogg och använda pseudonym är en sak, att vara helt anonym är en helt annan. Anonymiteten drar i onödan ner även den mest briljante bloggare till samma fjantiga nivå som ”Arg hundägare” och ”Besviken skattebetalare”. Det är dags att kliva ut ur garderoben nu!
”Alltså, vi måste vara för ett totalt utplånande av kapitalismen och kapitalistklassen. Så enkelt kan det sägas: ’Ner med de blodsugande asen! Vi vill arbetarmakt!’. Oftast låter det sig inte göras med samma lätthet dock. Men vi ska komma ihåg att principen är enkel: flertalet skall bestämma, och gud nåde den som kommer i vår väg.”
Malte Hazard har i en ambitiös uppsats (pdf) försökt nysta i gåtan om Lenin-citatet jag felaktigt använde och lyckas samtidigt producera några talande citat. Kanske lite elakt av mig att citera hans blogg, men jag kan inte låta bli eftersom de är ett så precist exempel på den likhet jag ser mellan kommunism om nazism. De som läser min blogg regelbundet minns kanske att det var med denna liknelse diskussionen började. Texten ovan kommer från en artikel på Hazards egen blogg Vetenskap och socialism. I själva uppsatsen skriver han följande om Lenin:
”Det andra som talar emot citatet är att i andra citat, som är belagda, så är Lenin – även om han är hård och möjligen framstår som onödigt hård – främst hård mot vissa grupper av befolkningen, kulaker, borgare et cetera.”
Ja, just det! Hård och brutal mot vissa utpekade grupper som ogillades av den nya totalitära staten. Precis som Hitler alltså. Vilket var det som var min poäng i inledningen av denna långa diskussion.
Av detta följer detta. Det påstås att en bild säger mer än tusen ord. Frågan är bara vad bilden säger, och om vem. Det är en tolkningsfråga, precis som Marx ofta ganska splittrade syn på privat ägande. Å ena sidan ska den enskilde arbetaren få äga privata tillhörigheter, å andra sidan ska han förvägras att själv förfoga över det han själv producerar. Precis som på de skånska storböndernas tid då statarna fick köpa det husbonden tillät.
Tidningarna skriver idag om hur SSU:s ordförande Anna Sjödin slogs med en ordningsvakt och blev hämtad av polis efter en kväll med mycket alkohol.
Vi som minns Marita Ulvskogs upprepade försök att håna Per Bill efter att denne under alkoholpåverkan hamnat i handgemäng med en ordningsvakt inväntar nu hennes offentliga uppläxning av Sjödin. Något säger mig dock att tonen kommer att bli annorlunda. Förmodligen inga ”borde genast avgå” men desto fler ”en olycklig situation”.
”Hej. För min del föredrar jag att vara anonym i cyberspace eftersom jag tycker att det är roligt att testa idéer utan att andra dömer dem utifrån vem jag är. Det ger en större känsla av frihet. Och det tjänar min nyfikenhet bättre. Det har inget med rädsla att göra. Tvärtom. Det finns mycket livslust i det.”
– Bloggaren Yastory förklarar via epost varför han valt att vara anonym.
Birgit Nilsson, one of Sweden’s greatest opera-singers, died on Christmas Day. Her family kept her death secret until today, the day of her funeral. She was laid to rest at the cemetery of Västra Karups; the rural village were she was born and lived quietly after her retirement.
I have never seen Nilsson live on stage, but I have bought many of her recordings over the years. I am especially fond of her Brünnhilde in Wagner’s Die Walküre with the London Symphony Orchestra conducted by Erich Leinsdorf (1962); and her Elektra in Richard Strauss’s opera by the same name, with the Vienna Philharmonic Orchestra conducted by Sir George Solti (1967).
Yesterday, I read writer Lee Harris’s somewhat strange analysis of the movie Brokeback Mountain on TCS Daily’s website. If I understand him correctly, he argues that the gay-rights movement is to blame for the suffering many same-sex couples face in modern society. Later, I found a link to this story on Andrew Sullivan’s blog. Read both articles and the real cause of same-sex couples’ suffering should become apparent. Discriminating laws based on homophobic Christianity is what makes the family life of homosexuals hard.
And while I am on the subject, I would like to recommend a great article on gay culture by mentioned Mr Sullivan.
Av en ren slump upptäckte jag idag att jag fått ett fint diplom. Äntligen har jag papper på att jag är ett dumhuvud.
Fortfarande är det en borgerlig majoritet enligt Sifo. Januariundersökningen bekräftar en ökande popularitet för moderaterna. Nu stödjer knappt var tredje väljare partiet. De borgerliga allianspartierna får tillsammans stöd av hela 51,9 procent av befolkningen.
Det började med att Expressens kulturskribent Per Wirtén den 11 januari skrev en artikel som försökte hävda att det finns en stor liberal skuld som inga liberaler vågar erkänna. På denna artikel svarade Johan Norberg den 17 januari.
Denna debatt fick Kerstin Berminge på Motvallsbloggen att börja spinna vidare på ämnet. Efter hennes misslyckade försök med att glorifiera kommunismen, såg hon nu chansen att slå tillbaka. Utan något enda konkret exempel vill hon mena att människor har mördats i liberalismens namn. En diskussion om detta uppstod efter att Louise Persson skrivit om saken.
Men detta är en kvasidebatt som bara, med hjälp av ett så kallat tu quoque-argument, syftar till att få totalitarismens kritiker att framstå som skyldiga till dess fienders brott. Vänsterretoriker vet att den socialistiska ideologin aldrig någonsin går att implementera utan tvång, och att det aktiva politiska våldet (klasskampen och revolutionen) därför är grundbultar i kommunismen. För att slippa en debatt om detta försöker Berminge, Wirtén och andra nu tillskriva oss liberaler samma egenskaper. Totalitarism kopplas därför till den liberala visionen om ett samhälle utan tvång, med en minimal stat, och frihet för var och en att själv utforma sitt liv utan politikerstyrning. För att gardera sig använder både Berminge och Wirtén ett retoriskt knep som går ut på att vi liberaler är fega och saknar självkritik om vi inte erkänner liberalismens skuld.
Hur förväntas vi svara på detta? Om vi bestrider påståendet att den liberala utopin om en minimal stat utan tvång i praktiken medför en maximal stat (militaristiska nationalstater) och tvång (egendomsstöld och kolonialism) framstår vi som fega och arroganta. Enda sättet att slippa denna stämpel blir att ljuga genom att gå med på påståendet att liberalismen mördat många människor.
En hederligare metod hade naturligtvis varit att se hur väl olika politiska ledare följer logiken i de ideologier de säger sig företräda. Gör man det märker man att Stalin, Castro, Hitler och andra totalitarister i stora drag följde sina respektive ideologiers litteratur. Klass- och rasvåldet finns med både i litteraturen och i den praktiska politiken. I liberalismens fall är det påtalande ofta precis tvärtom.
En återkommande invändning tycks vara att liberalismen skulle skapa svältdöd. Tanken är att eftersom vi liberaler inte vill omfördela resurser med tvång så orsakar vi död, och då är vi inte bättre än de envåldshärskare som med medvetna beslut lämnar människor utan mat. Denna argumentation håller möjligen om man fullt ut står för uppfattningen att det åligger var och en att arbeta gratis för att producera något åt andra. Alltså någon typ av altruistiskt deltidsslaveri. Min erfarenhet är dock att ytterst få vill se slaveriet återinfört och att det därför är rimligt att de som faktiskt producerar något också äger rätten att sälja det till den som betalar bäst. Tvingas de avstå från högsta ersättning får de inte full lön, vilket innebär att de måste arbeta delvis gratis för någon annan. Social dumping i välfärdsstatens tjänst.
Hörde nyss på danska TV-nyheterna att en uppmaning till danskar sprids via epost och sms. Vem som startat det hela verkar oklart. Budskapet är dock tydligt. Alla danskar uppmanas att köpa ett exemplar av koranen och delta i ett bokbål på Rådhusplatsen i Köpenhamn den 4 februari. Detta som en protest mot de aggressioner och bojkotter som skandinaver nu utsätts för i muslimska länder.
Kanske inte det bästa sättet att manifisera sitt motstånd mot yttrandefrihetens fiender.
I en kommentar jag skrev på bloggen Det Progressiva USA gjorde jag en liknelse som en del valde att missförstå. Jag liknande arbetstagarens situation i en marxistisk ekonomi med den livegne i det gamla feodalsamhället. Detta, menar jag, är en relevant liknelse eftersom det i båda fallen är så att den som utför arbetet inte äger sin arbetskraft och inte förfogar över det han producerar.
Jag läste nu precis en artikel som nationalekonomen Danne Nordling publicerat på sin blogg. Han skrev artikeln igår och gör i den delvis samma koppling mellan marxism och feodalism som jag gjorde i min kommentar.
