Kritisera narkotikapolitiken och du får sparken

Leif Nilsson, verksam inom Statens institutionsstyrelse, SiS, riskerar att få sparken efter att han kritiserat svensk narkotikapolitik. Bakgrunden är att Skånska Dagbladet den 25 januari publicerade en debattartikel i vilken han redogjorde för egna erfarenheter av en förbudspolitik som inte fungerar men föder intressen som ägnar stor kraft åt att dölja sina misslyckanden.

Det kraftfullaste propagandainstrumentet är dock det man kan kalla den legala knarkindustrin – hela den skattefinansierade sektor – vars existens till stor del är beroende av den nuvarande narkotikapolitiken: Knarkspanare, tull, vårdinstitutioner, projektanställda och olika ”ideella organisationer” som har ett egenintresse av att måla upp hotbilden, för att öka det redan ymniga pengaflödet till sina verksamheter. De använder naturligtvis en stor del av sina resurser till propaganda och att framställa rapporter som visar behovet av den egna verksamheten.

Nilssons kritik blev för mycket för den statliga Tunagården i Malmö. Bengt Hansson, chef vid denna institution, anmälde Leif Nilsson till personalansvarsnämnden, PAN. Brevet är daterat den 31 januari och diariefört vid SiS den 5 februari:

Anmälan avser Leif Nilsson [personnummer borttaget]

Lärare och pedagogisk ledare vid Tunagården.
Anställd sedan 2000-09-04

Nilsson har 2007-01-25 i Skånska Dagbladet fått en debatt artikel publicerad angående narkotikalagstiftningen. I artikeln har Nilsson använt sin tjänstetitel och organisationens namn, Statens institutionsstyrelse. Artikeln avspeglar en kontroversiell syn på svensk narkotika politik som tillika strider mot SiS grundvärderingar. Eftersom Nilsson undertecknat artikeln med SiS organisationsnamn och sin tjänstetitel, måste förtroendet för hans lojalitet mot arbetsgivaren ifrågasättas. Det kan inte uteslutas att SiS lider stor skada i förhållande till allmänhet, klienter, deras anhöriga och medarbetare. Jag överlåter härmed ärendet till PAN för vidare ställningstagande.

Torbjörn Lindström och Malin Lundgren, personalchef respektive personalsekreterare vid SiS:s huvudkontor i Stockholm, författade redan dagen efter ett brev till Leif Nilsson.

Du har genom en skrivelse som inkom till Statens institutionsstyrelses huvudkontor den 5 februari 2007 blivit anmäld till personalansvarsnämnden. Kopia av anmälan bifogas detta brev. Härmed ges du möjlighet att, för den fortsatta handläggningen av ärendet, skriftligen yttra dig över det som anförs i anmälan. Skicka yttrandet så att det inkommer till Statens institutionsstyrelses huvudkontor, adress nedan, senast den 19 februari 2007.
Personalansvarsnämnden fattar bl.a. beslut i frågor om disciplinpåföljd.

Leif Nilsson har ännu inte skickat något svar på brevet, men efter kontakt har jag fått tillgång till texten som kommer SiS tillhanda om någon dag. Nilsson skriver:

Det har aldrig varit min avsikt att skada min arbetsgivare SiS. Jag har heller aldrig haft för avsikt att uttala mig i deras namn vilket torde vara uppenbart för envar som läst debattartikeln. Jag anser självfallet att man i en debattartikel både har rätt till, att det tillhör god ton och att det är praxis att man redovisar sin yrkesbakgrund/titel och det fackområde man verkar i. De facto arbetar jag inom SiS.

Jag har i min artikel kritiserat svensk narkotikalagstiftning, vilket jag hävdar är min lagstadgade rätt enligt RF, tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen …

Hela händelseförloppet har tagit hårt på Leif Nilsson, i synnerhet sedan hans chef vid Tunagården låtit meddela att han personligen hade velat avskeda Nilsson direkt. Alla inblandade måste dock vänta tills dess att personalansvarsnämnden i Stockholm behandlat ärendet den 13 mars.

Jag tycker fallet är principiellt intressant på flera plan. Dels handlar det om möjligheten för statligt anställda att yttra kritik mot sin arbetsgivare, men det handlar också om de metoder som statliga organisation använder sig av för att tysta kritik mot det repressiva narkotikapolitiken. För oss med intresse för frågan är det uppenbart att man fortfarande följer den mall för brännmärkning av kritiker som Nils Bejerot förfäktade. Istället för en saklig diskussion misstänkliggör man meningsmotståndarens avsikter. Redan den 25 januari uppmanade jag mina bloggbesökare att läsa Nilssons debattartikel i Skånska Dagbladet. Den är informativ och saklig i sin kritik mot den svenska narkotikapolitiken utan att vara ideologisk. Då fanns inte artikeln tillgänglig på internet, men det gör den nu. Läs! Om denna artikel resulterar i ett avsked är det en stor skam för Statens institutionsstyrelse.