En regel som bestämmer egendom

En person som jagat en hare till trötthetens yttersta gräns, skulle se det som en orättvisa om någon annan störtade fram före honom och tog hans byte. Men när samma person går fram för att plocka ett äpple som hänger inom räckhåll, har han ingen anledning att beklaga sig om någon annan som är mer påpasslig går förbi honom och lägger beslag på äpplet. Vad är skälet till denna skillnad om inte att orörligheten, som i fråga om haren inte är naturlig utan en verkan av flit, i detta fall bildar en stark relation till jägaren, som saknas i det andra fallet?

Hämtat från en fotnot på sidan 73 i den första och helt nya svenska översättningen av bok tre i Avhandling om den mänskliga naturen av David Hume. Jag har läst Hume förut, men jag hittar saker i översättningen som jag tidigare inte noterat. Humes referenser till John Locke och Thomas Hobbes märks tydligare än de gör i den något svåra, ålderdomliga skotska engelskan i originalet, detta trots att dessa inspirationskällor aldrig nämns vid namn.