En kommentar om politisk identitet

Bloggaren Lennart Regebro har skickat en kommentar till mitt förra inlägg:

”Min misstanke är att många vänsterextremister helt enkelt inte klarar av att argumentera mot nyliberalismen på ett intellektuellt hederligt sätt utan att fabulera.”

Inte alls. Det beror snarare på att dom inte är intresserade. Socialister är i allmänhet socialister därför att det ger dom en plats i en social gruppering, och en identitet som del av den gruppen.

Att vara socialist är alltså som att vara punkare, typ. Eller goth. Eller bajen-fan.

Länk: Politisk debattmobbning
Länk: En mormor gör ingen anarkist

Är detta då unikt för socialister? Nej, det är något alla extremare ideologier har gemensamt. Det är väldokumenterat att det är just av dessa sociala anledningar som nynazister är nynazister. Och dom extremare nyliberalerna är precis likadana som kommunister är i det här fallet. Dom diskuterar enbart genom demoniseringar, och deras huvudargument är att om man inte tycker precis som dom så är man en ond kollektivistisk socialist som vill förslava hela världen och äter barn. Exakt samma argument som kommunister och socialister använder alltså, fast dom byter ut ”kollektivistisk socialist” med ”egoistisk nyliberal”.

Och anledningen till att dom här extrema ideologierna är fulla av sånt folk är därför att folk som sätter sig ner och tittar på dom politiska frågorna lugnt, sansat, sakligt och utan dogmatiska föreställningar för att hålla sig till en viss social gruppering, ja dom slutar snabbt vara socialister, nazister eller extrema nyliberaler, för ingen av dom ideologierna håller för en grundlig granskning.

Jag håller med. Även om många nog normalt betraktar mig som ganska extrem (har hört det sägas) så är jag medveten om faran med politik som identifikation. Som politiskt intresserad tonåring drogs jag till vänstern av just denna anledning. Tanken att ens undersöka vad något annat parti än vänsterpartiet stod för intresserade inte eftersom det var där alla radikala människor med bra musiksmak höll till. Att supa sig full på Kafé 44 med folk som sa coola saker som ”egendom är stöld” och ”vi ska rocka röven av högern” var liksom mer lockande än att diskutera politik på allvar.

Jag håller också med om att många nyliberaler lider av samma problem som socialisterna. Konservativa har en poäng i sin kritik mot det utopiska inslaget i den extremare formen av nyliberalism. För liksom alla andra utopister har många radikala liberaler svårt för det som ligger mellan nu och utopi. Man vill ha allt eller inget. Det är därför så många annars vettiga nyliberaler röstar blankt eller inte alls. Pragmatismen i realpolitiken är inte lockande. Jag tillhör dem som menar att man måste vara både ideologisk och realpolitisk för att det ska finnas någon poäng i att vilja någonting politiskt. Kommer att tänka på något som Mario Vargas Llosa uttryckte i en artikel i Neo nyligen:

”Vi måste acceptera att det mediokra är det bästa sättet att nå förbättring, stegvis reform genom konsensus. Det är inte perfekt, det är inte paradiset, men betänk vad alternativet är. Drömmen om det perfekta samhället skapade helvetet.”

Så är det nog, men det betyder inte att vi ska sluta arbeta för det som är rätt. Däremot ska vi inte låta politiken bli en fördummande, antiintellektuell identitet som blockerar allt annat. Det viktiga är idéerna, inte imagen.