Liberalism och konservatism

Via Roland Poirier Martinssons blogg hittar jag till en utmärkt artikel av Expressens kulturchef Per Svensson:

”Det finns i Sverige en tendens att inte fästa något avseende vid motsättningen mellan liberaler och konservativa. De klumpas gärna ihop under beteckningen ’höger’, eller ännu hellre ’bombhöger’. Det är en dumhet som inte bara gör debatten dimmigare utan också, tror jag, gör det lättare för stereotypiserande tankefigurer av nydemokratisk eller dansk folkepartistisk sort att ta sig över tröskeln till det politiska vardagsrummet. Grumliga tankar gynnas av otydlighet. Låt oss därför nu bli tydliga: Liksom stora delar av vänstern utgår de konservativa och de högerreaktionära från kollektiva identiteter och kategorier: klassen, folket, fosterlandet, den kristna kulturen och så vidare. Den liberala utgångspunkten är en annan: individen och hennes rätt att fritt välja och skapa sitt eget liv. ’Over himself, over his own body and mind, the individual is sovereign’, som John Stuart Mill formulerade det. Det är en princip som härbärgerar oräkneliga filosofiska, moraliska och politiska dilemman och konflikter, men den gör det också ibland lätt att avgöra hur man ska förhålla sig till omvärlden.”

Poirier Martinsson skriver som en kommentar till ovanstående:

”Yes. Jag skulle såklart betona och formulera på ett annat sätt, men konflikten är viktig och ofta dold i Sverige. Det är vänstern som står för sammanblandningen. Man tjänar på den.”

Naturligtvis är det så. Vänstern blandar systematiskt samman konservatism och liberalism i syfte att vinna egna poänger på det. Jag vet inte hur många gånger jag blivit anklagad för sådant som konservativa har gjort. I dessa tider är det vanligaste att allt som den konservative George W Bush företar sig i svensk debatt tillskrivs liberalerna. Vänsteragitatorer kan eller vill helt enkelt inte se några nyanser alls.